Dag 21

Jag söker efter något som ska inge en känsla av återvunnen balans. Den där tunna grenen som trotts att den långt ifrån kan bära ens vikt är tillräcklig för att förhindra fallet. Tankarna är flyktiga, oxytocinet för dem precis vart de vill. Jag kommer på mig själv med att bara flyta med i de mest

Continue reading »

Eko

Vi särar på oss första gången på hans sjunde levnadsdag. Jag behöver uppsöka läkare och vill inte exponera honom för miljön. Det rör sig kanske om 30 minuter allt som allt. Jag står lutad mot en vägg precis intill dörren och observerar tomheten som bor i min kropp nu. Hjärtat slår i min bröstkorg och

Continue reading »

En tidig morgon i April

Kvar på mitt skrivbord står tekoppen. De sista kaffedropparna på botten har ännu inte torkat helt. Jag studerar den en stund där den står, som ett monument över hur lite vi vet om livet, det som väntar oss, nästa timme, nästa minut. Tekoppen säger mig att allt vi har och vet är nu, kanske tydligare

Continue reading »

Vecka 41

  Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag. Jag håller mig mycket för mig själv. Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av. Läsa poesi. Promenera i skogen. Skriva. Somna. Lyssna på vattnet från

Continue reading »

Vi faller så, som dominobrickor

  Jag gråter påskhelgens första tårar i bilen strax efter kl 09 på Skärtorsdagen. Det gör hon också, sittandes strax innanför grindarna på förskolans gård. Jag hör oss båda. Det är en synkroniserad uppgivenhet. Säkert smetar den ut hennes påsksmink lika mycket som min mascara. Jag fumlar efter papper men finner en tunn tygnäsduk med

Continue reading »